Upptäckarglädje

Vilken fröjd det är att sitta och smygtitta på sitt barn när det utforskar världen!
Min lille kille håller precis på att lära sig krypa. Han är envis som en åsna och blir lite tuffare för var dag som går. Provar, fastnar med benet under sig, går tillbaka till ursprungsläget, provar igen, tappar balansen, provar igen, kommer nästan iväg, tvekar, ångrar sig, provar igen... Det är stort att få uppleva det på så nära håll.

Märkliga män

Åkte tåg själv med Lilleman häromdagen. Om det bara varit han och jag så hade det inte varit något problem men som sällskap hade vi även hans barnvagn, bilbarnstol, en STOR väska, skötväska och handväska. Mycket packning med andra ord.

Det gick bra ändå för mina svärföräldrar skjutsade oss till tåget och såg till att vi och allt vårt bagage kom med. Planen var sedan att vi med X2000:s hjälp skulle ta oss till Stockholm snabbt och smärtfritt. Väl framme skulle min käre sambo möta oss på perrongen.

När vi hade åkt någon timme så sprakar det plötsligt till i högtalaren och en kvinna med finsk brytning börjar tala om nedfallna träd och kabelbrott. "Bla, bla, bla... så i Vingåker blir det avstigning för samtliga och byte till buss till Katrineholm"... Byte till buss! Jag höll på att börja gråta.

Jag tittade mig snabbt om i kupén för att se om det satt någon stark man (med stor omsorg om kvinnor i nöd och nästan ingen egen packning). Valet föll på en kille i stolen framför mig. Han reste ensam och verkade inte ha särskilt mycket med sig. Jag tittade hjälplöst på honom med stora hundögon. Det funkade! Han frågade om han kunde hjälpa mig. Gärna sa jag och log tacksamt. Som den gentleman han är svingar han upp min stora (och fantastiskt tunga) trunk på axeln och hjälper mig av tåget.

-Sådär, säger han i samma sekund vi kliver av tåget. Han ställer ner väskan och ser väldigt nöjd ut med sig själv. Sen ler han och GÅR DÄRIFRÅN.

What?! Kvar står jag med Edvin i vagnen och precis lika mycket packning som innan. Hur hade han tänkt att jag skulle komma till bussen då?!

Hur det slutade?! Tack och lov var det en tjej (som dessutom inte var mer än tre äpplen hög) som såg min situation och räddade mig. "Jag vet hur det är, jag har också rest själv med barn".

Ja, se karlar....

30 år och fyra dagar

Så länge fanns du i mitt liv. Lika självklart som att solen går upp varje morgon fanns du där. Lika plötsligt var du borta.

Min älskade mamma.

Saknaden efter dig är stor. För stor. Trots att mer än sex år har gått gör det fortfarande för ont att tänka på att du är borta. När du dog var det som om mitt gamla liv dog med dig.

På något sätt fortsatte jag leva men för att orka var jag tvungen att börja om på nytt. Det är iallafall så det känns. Precis som en gammal LP-skiva som hakat upp sig, var jag tvungen att byta spår för att komma vidare. Det var aldrig ett medvetet val, det bara blev så.

Jag saknar vardagen med dig. Att bara kunna lyfta luren och ringa när det är något jag undrar eller bara vill berätta. Alla våra samtal om allt och inget, ditt sätt att skratta, våra resor tillsammans, din doft. Allt som var du.

Det har hänt så mycket i mitt liv sedan du försvann. Jag har flyttat, bytt jobb, startat företag, köpt hus. Så mycket som jag skulle vilja berätta och visa dig. Men viktigast av allt är givetvis att jag mött mannen i mitt liv och själv blivit mamma. Du skulle älska dem lika mycket som jag gör. Jag vet det.

Tack för alla minnen mamma. Jag bär dem inom mig för alltid.