Juletid = struletid?

Jag älskar julen. Har alltid gjort.

Inte så att jag stressar runt och tokpyntar hela huset med tomtar och änglaspel, gör pepparkakshus, stoppar korv och stöper mina egna ljus och sen står och tindrar med armen runt M framför den rikt dekorerade granen i röd kofta, vita ulliga strumbyxor, dricker glögg och är sådär klädsamt rosig om kinderna.

Nej, för mig handlar det mer om stämningen, tid att umgås med mina nära och kära, den goda maten och dofterna, levande ljus, vacker musik, snö.

Sedan M kom in i mitt liv så har vi infört "varannan jul hos din familj och varannan hos min" principen. Den har fungerat utmärkt i tre år. Fram tills nu. I år är det min familjs tur. Med andra ord styr vi kosan norrut, mot snö och den lilla röda stugan med vita knutar.

Min förhoppning var sedan att min pappa och hans nya kvinna (som jag också tycker väldigt mycket om) och hennes barn skulle fira med oss. Men nu vet jag inte om det blir så.
Det är för många viljor, f d män, barn och barnbarn som har synpunkter och idéer om hur, var och med vilka vi ska fira jul. Min stackars pappa slits mellan mig och min lilla familj och sin särbo och hennes familj och vet varken ut eller in.

Ibland önskar jag att jag var fem år igen och slapp sånt här.

Stockholms vackraste utsikt

Var och åt lunch i Kaknästornet häromdagen. Har inte varit där sedan jag gick i lågstadiet och var där på guidad rundvisning och det var LÄNGE sen.

Anyway, hade läst på deras hemsida att stället drevs i ny regi och i nyrenoverade lokaler. Det lät lovande tänkte jag och gick dit.

Jag blev besviken. Vilken turistfälla! Trist mat, oengagerad personal och intetsägande inredning. De få andra gäster som var där såg lika uttråkade ut som jag. Det enda som var riktigt bra var den helt bedårande utsikten. Man ser verkligen hela Stockholm därifrån.

Kunde inte låta bli att tänka på vilket guldställe det skulle kunna vara om låt säga, Melker Andersson, Erik Lallerstedt eller någon annan krogguru drev stället. Men tills dess tror jag att jag skippar stället.

IKEA effekten

Vad är det som gör att man alltid handlar betydligt mer än man tänkt sig när man åker till IKEA?

Inte sjutton hade jag planerat att köpa ett par mörkorange (läs knallorange) gardiner i prassligt polyestertyg innan jag åkte dit i morse. Men likt förbaskat sitter jag nu här i mitt, för övrigt nordiskt blonda hem, och undrar vad som hände.

Å andra sidan är det snart Halloween (när bytte Allhelgona helgen namn till det?!) och då har jag förstått att hela hemmet helst ska gå i orange och svart.

Nä, det är bara att inse. Jag är inget fan av orientaliska trender och myspysiga höstfärger.
Jag gillar vitt helt enkelt! Och andra färgstarka nyanser som grå och beige.

KUL tjej!

Lätt som en plätt

Igår var det nästan fånigt enkelt att följa det nya "rutin i tillvaron" schemat. Edvin följde det till punkt och pricka.

Vi får se hur det går idag. Så här långt ser det bra ut, om än med en halvtimmes fördröjning på samtliga aktiviteter.

Nu gäller det bara att få honom att sova hela nätter också.... I natt vaknade han två gånger, en gång kl 01.00 och en strax före 05.00. Förstår egentligen inte varför han vaknar för han är så trött och somnar om nästan bums när man vyssjat honom och suttit uppe med honom en stund.

Någon som har något bra tips för att få de små godingarna att sova nöjda och belåtna hela nätter?

Nu ska här bli ordning

Har börjat inse att vi för både Edvins och vår egen skull måste bli bättre på det här med rutiner.
Periodvis har vi varit väldigt duktiga men av olika anledningar så har vi inte riktigt fått till det.

Så alltså från och med nu blir det andra bullar. Ungefär så här tänker jag mig en vanlig dag.

08.00 Godmorgon!
08.05 Frukost (gröt med fruktmos/puré)
10.00 Förmiddagslur
11.30 Lunch (HIPP-barnmat eller hemlagat, färsk frukt till dessert)
12.00 Promenad
14.00 Mellis (smörgås, frukt eller dyl.)
15.00 Eftermiddagslur
16.00-17.30 Lattjolajban lekstund
17.30 Middag (oftast hemlagat)
18.00-19.30 Mys med pappa som kommit hem från jobbet
19.30 Välling och godnattsaga
20.30 Godnatt!

Jag återkommer imorgon och berättar hur det gick...

Fem myror - forever!

Söndagkväll. Sitter i köket och skriver. Edvin sitter storögd framför TVn och tittar på Magnus, Brasse och Eva. Fullständigt uppslukad, och inte ens 11 månader gammal.

Jag är 36 år och kan fortfarande varenda ramsa, siffer- och bokstavslek ur det programmet och det var väl iallafall trettio år sedan jag sist såg ett avsnitt ur den serien.

Det måste vara världens genom tiderna bästa barnprogram! Hoppas SVT aldrig slutar att sända det.

Tätt intill dagarna

Jag har precis läst ut den. Mustafa Cans bok "Tätt intill dagarna - Berättelsen om min mor".
Vilken fantastisk berättelse, vilket språk. Jag hade inte läst eller hört någonting om boken innan jag läste den men var fast redan efter några sidor och slukade den på några dagar.

Jag tror alla har behållning av att läsa den men kanske framförallt vi som mist en älskad närstående. Mustafa Can har en förmåga att sätta ord på de känslor som uppfyller en i en sådan svår situation.

Till dig som ännu inte läst boken - gör det. Du kommer inte att ångra dig!

Upptäckarglädje

Vilken fröjd det är att sitta och smygtitta på sitt barn när det utforskar världen!
Min lille kille håller precis på att lära sig krypa. Han är envis som en åsna och blir lite tuffare för var dag som går. Provar, fastnar med benet under sig, går tillbaka till ursprungsläget, provar igen, tappar balansen, provar igen, kommer nästan iväg, tvekar, ångrar sig, provar igen... Det är stort att få uppleva det på så nära håll.

Märkliga män

Åkte tåg själv med Lilleman häromdagen. Om det bara varit han och jag så hade det inte varit något problem men som sällskap hade vi även hans barnvagn, bilbarnstol, en STOR väska, skötväska och handväska. Mycket packning med andra ord.

Det gick bra ändå för mina svärföräldrar skjutsade oss till tåget och såg till att vi och allt vårt bagage kom med. Planen var sedan att vi med X2000:s hjälp skulle ta oss till Stockholm snabbt och smärtfritt. Väl framme skulle min käre sambo möta oss på perrongen.

När vi hade åkt någon timme så sprakar det plötsligt till i högtalaren och en kvinna med finsk brytning börjar tala om nedfallna träd och kabelbrott. "Bla, bla, bla... så i Vingåker blir det avstigning för samtliga och byte till buss till Katrineholm"... Byte till buss! Jag höll på att börja gråta.

Jag tittade mig snabbt om i kupén för att se om det satt någon stark man (med stor omsorg om kvinnor i nöd och nästan ingen egen packning). Valet föll på en kille i stolen framför mig. Han reste ensam och verkade inte ha särskilt mycket med sig. Jag tittade hjälplöst på honom med stora hundögon. Det funkade! Han frågade om han kunde hjälpa mig. Gärna sa jag och log tacksamt. Som den gentleman han är svingar han upp min stora (och fantastiskt tunga) trunk på axeln och hjälper mig av tåget.

-Sådär, säger han i samma sekund vi kliver av tåget. Han ställer ner väskan och ser väldigt nöjd ut med sig själv. Sen ler han och GÅR DÄRIFRÅN.

What?! Kvar står jag med Edvin i vagnen och precis lika mycket packning som innan. Hur hade han tänkt att jag skulle komma till bussen då?!

Hur det slutade?! Tack och lov var det en tjej (som dessutom inte var mer än tre äpplen hög) som såg min situation och räddade mig. "Jag vet hur det är, jag har också rest själv med barn".

Ja, se karlar....

30 år och fyra dagar

Så länge fanns du i mitt liv. Lika självklart som att solen går upp varje morgon fanns du där. Lika plötsligt var du borta.

Min älskade mamma.

Saknaden efter dig är stor. För stor. Trots att mer än sex år har gått gör det fortfarande för ont att tänka på att du är borta. När du dog var det som om mitt gamla liv dog med dig.

På något sätt fortsatte jag leva men för att orka var jag tvungen att börja om på nytt. Det är iallafall så det känns. Precis som en gammal LP-skiva som hakat upp sig, var jag tvungen att byta spår för att komma vidare. Det var aldrig ett medvetet val, det bara blev så.

Jag saknar vardagen med dig. Att bara kunna lyfta luren och ringa när det är något jag undrar eller bara vill berätta. Alla våra samtal om allt och inget, ditt sätt att skratta, våra resor tillsammans, din doft. Allt som var du.

Det har hänt så mycket i mitt liv sedan du försvann. Jag har flyttat, bytt jobb, startat företag, köpt hus. Så mycket som jag skulle vilja berätta och visa dig. Men viktigast av allt är givetvis att jag mött mannen i mitt liv och själv blivit mamma. Du skulle älska dem lika mycket som jag gör. Jag vet det.

Tack för alla minnen mamma. Jag bär dem inom mig för alltid.

Regn, regn, regn

Regnet vräker ner utanför köksfönstret. Ren tvätt ligger i högar i vardagsrummet och väntar på att bli vikt och inlagd i garderoben. Smutsig tvätt blir ren i tvättstugan. Diskmaskinen brummar i bakgrunden. Prinsen ligger och sover sin förmiddagslur i vår säng. Kaffet är på.
Själv sitter jag fortfarande i morgonrock trots att jag varit vaken i snart tre timmar. Några delar av morgonens SvD ligger fortfarande olästa på köksbordet. Förhoppningsvis hinner jag ögna igenom dem innan sonen vaknar och vill ha lunch.

I eftermiddag kommer M hit med sin lilla Signe. Vi ska frossa i nybakta scones, marmelad och gott te. Jag har hittat ett te som passar sådana här dagar. "Heta stunder" heter det och är kryddigt och pepprigt. Perfekt om man som jag vill ha mjölk i.

En skön onsdag - regnet till trots.

Måndagslycka

Bara två veckor kvar tills M går på semester. Efter en lång, lat midsommarhelg tillsammans längtar jag efter mer.

Långa frukostar på verandan, kvällspromenader runt sjön, gos i sängen med en nyvaken Edvin, Yatzy ackompanjerat av tända ljus och bubbel i glasen, goda middagar med kära vänner, nakenbad i sjön, dans på logen, kärlek.

Fjärde sommaren med M. Första med Edvin. Vi är en liten familj nu. Jag är lycklig.

En kärlek större än allt annat

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i barn. Inte suckat lyckligt och himlat med ögonen så snart en liten tultande varelse visat sig. Jag misstänkte i och för sig att det skulle vara annorlunda om jag någon gång blev mamma själv. Det är klart man blir förtjust i sin egen unge liksom...

Men att jag skulle bli så fullständigt golvad var jag inte beredd på. Det första ögonkastet Edvin gav mig på förlossningen, de omtumlande första dygnen på BB. Jag var som i trans. Kunde inte släppa honom med blicken. Första natten sov jag ingenting. Jag låg bara och tittade på honom där han låg i sin lilla plastlåda bredvid min säng. Så oskyldig, så sårbar.

Första tiden hemma kunde jag helt plötsligt få panik och börja gråta. Känslorna var för stora, jag fick nästan ont i hjärtat och svårt att få luft. Hur ska jag klara av det här? Hur ska jag orka känna så här MYCKET hela tiden?

Nu har snart åtta månader gått. Edvin och jag lär känna varandra bättre och bättre för var dag. Kärleken är om möjligt ännu starkare nu men nu känns den mer hanterbar.

Fantastiskt, magiskt, STORT - att vara någons mamma.