En kärlek större än allt annat

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i barn. Inte suckat lyckligt och himlat med ögonen så snart en liten tultande varelse visat sig. Jag misstänkte i och för sig att det skulle vara annorlunda om jag någon gång blev mamma själv. Det är klart man blir förtjust i sin egen unge liksom...

Men att jag skulle bli så fullständigt golvad var jag inte beredd på. Det första ögonkastet Edvin gav mig på förlossningen, de omtumlande första dygnen på BB. Jag var som i trans. Kunde inte släppa honom med blicken. Första natten sov jag ingenting. Jag låg bara och tittade på honom där han låg i sin lilla plastlåda bredvid min säng. Så oskyldig, så sårbar.

Första tiden hemma kunde jag helt plötsligt få panik och börja gråta. Känslorna var för stora, jag fick nästan ont i hjärtat och svårt att få luft. Hur ska jag klara av det här? Hur ska jag orka känna så här MYCKET hela tiden?

Nu har snart åtta månader gått. Edvin och jag lär känna varandra bättre och bättre för var dag. Kärleken är om möjligt ännu starkare nu men nu känns den mer hanterbar.

Fantastiskt, magiskt, STORT - att vara någons mamma.