Juletid = struletid?

Jag älskar julen. Har alltid gjort.

Inte så att jag stressar runt och tokpyntar hela huset med tomtar och änglaspel, gör pepparkakshus, stoppar korv och stöper mina egna ljus och sen står och tindrar med armen runt M framför den rikt dekorerade granen i röd kofta, vita ulliga strumbyxor, dricker glögg och är sådär klädsamt rosig om kinderna.

Nej, för mig handlar det mer om stämningen, tid att umgås med mina nära och kära, den goda maten och dofterna, levande ljus, vacker musik, snö.

Sedan M kom in i mitt liv så har vi infört "varannan jul hos din familj och varannan hos min" principen. Den har fungerat utmärkt i tre år. Fram tills nu. I år är det min familjs tur. Med andra ord styr vi kosan norrut, mot snö och den lilla röda stugan med vita knutar.

Min förhoppning var sedan att min pappa och hans nya kvinna (som jag också tycker väldigt mycket om) och hennes barn skulle fira med oss. Men nu vet jag inte om det blir så.
Det är för många viljor, f d män, barn och barnbarn som har synpunkter och idéer om hur, var och med vilka vi ska fira jul. Min stackars pappa slits mellan mig och min lilla familj och sin särbo och hennes familj och vet varken ut eller in.

Ibland önskar jag att jag var fem år igen och slapp sånt här.