Märkliga män

Åkte tåg själv med Lilleman häromdagen. Om det bara varit han och jag så hade det inte varit något problem men som sällskap hade vi även hans barnvagn, bilbarnstol, en STOR väska, skötväska och handväska. Mycket packning med andra ord.

Det gick bra ändå för mina svärföräldrar skjutsade oss till tåget och såg till att vi och allt vårt bagage kom med. Planen var sedan att vi med X2000:s hjälp skulle ta oss till Stockholm snabbt och smärtfritt. Väl framme skulle min käre sambo möta oss på perrongen.

När vi hade åkt någon timme så sprakar det plötsligt till i högtalaren och en kvinna med finsk brytning börjar tala om nedfallna träd och kabelbrott. "Bla, bla, bla... så i Vingåker blir det avstigning för samtliga och byte till buss till Katrineholm"... Byte till buss! Jag höll på att börja gråta.

Jag tittade mig snabbt om i kupén för att se om det satt någon stark man (med stor omsorg om kvinnor i nöd och nästan ingen egen packning). Valet föll på en kille i stolen framför mig. Han reste ensam och verkade inte ha särskilt mycket med sig. Jag tittade hjälplöst på honom med stora hundögon. Det funkade! Han frågade om han kunde hjälpa mig. Gärna sa jag och log tacksamt. Som den gentleman han är svingar han upp min stora (och fantastiskt tunga) trunk på axeln och hjälper mig av tåget.

-Sådär, säger han i samma sekund vi kliver av tåget. Han ställer ner väskan och ser väldigt nöjd ut med sig själv. Sen ler han och GÅR DÄRIFRÅN.

What?! Kvar står jag med Edvin i vagnen och precis lika mycket packning som innan. Hur hade han tänkt att jag skulle komma till bussen då?!

Hur det slutade?! Tack och lov var det en tjej (som dessutom inte var mer än tre äpplen hög) som såg min situation och räddade mig. "Jag vet hur det är, jag har också rest själv med barn".

Ja, se karlar....