Regn, regn, regn

Regnet vräker ner utanför köksfönstret. Ren tvätt ligger i högar i vardagsrummet och väntar på att bli vikt och inlagd i garderoben. Smutsig tvätt blir ren i tvättstugan. Diskmaskinen brummar i bakgrunden. Prinsen ligger och sover sin förmiddagslur i vår säng. Kaffet är på.
Själv sitter jag fortfarande i morgonrock trots att jag varit vaken i snart tre timmar. Några delar av morgonens SvD ligger fortfarande olästa på köksbordet. Förhoppningsvis hinner jag ögna igenom dem innan sonen vaknar och vill ha lunch.

I eftermiddag kommer M hit med sin lilla Signe. Vi ska frossa i nybakta scones, marmelad och gott te. Jag har hittat ett te som passar sådana här dagar. "Heta stunder" heter det och är kryddigt och pepprigt. Perfekt om man som jag vill ha mjölk i.

En skön onsdag - regnet till trots.

Måndagslycka

Bara två veckor kvar tills M går på semester. Efter en lång, lat midsommarhelg tillsammans längtar jag efter mer.

Långa frukostar på verandan, kvällspromenader runt sjön, gos i sängen med en nyvaken Edvin, Yatzy ackompanjerat av tända ljus och bubbel i glasen, goda middagar med kära vänner, nakenbad i sjön, dans på logen, kärlek.

Fjärde sommaren med M. Första med Edvin. Vi är en liten familj nu. Jag är lycklig.

En kärlek större än allt annat

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i barn. Inte suckat lyckligt och himlat med ögonen så snart en liten tultande varelse visat sig. Jag misstänkte i och för sig att det skulle vara annorlunda om jag någon gång blev mamma själv. Det är klart man blir förtjust i sin egen unge liksom...

Men att jag skulle bli så fullständigt golvad var jag inte beredd på. Det första ögonkastet Edvin gav mig på förlossningen, de omtumlande första dygnen på BB. Jag var som i trans. Kunde inte släppa honom med blicken. Första natten sov jag ingenting. Jag låg bara och tittade på honom där han låg i sin lilla plastlåda bredvid min säng. Så oskyldig, så sårbar.

Första tiden hemma kunde jag helt plötsligt få panik och börja gråta. Känslorna var för stora, jag fick nästan ont i hjärtat och svårt att få luft. Hur ska jag klara av det här? Hur ska jag orka känna så här MYCKET hela tiden?

Nu har snart åtta månader gått. Edvin och jag lär känna varandra bättre och bättre för var dag. Kärleken är om möjligt ännu starkare nu men nu känns den mer hanterbar.

Fantastiskt, magiskt, STORT - att vara någons mamma.