30 år och fyra dagar

Så länge fanns du i mitt liv. Lika självklart som att solen går upp varje morgon fanns du där. Lika plötsligt var du borta.

Min älskade mamma.

Saknaden efter dig är stor. För stor. Trots att mer än sex år har gått gör det fortfarande för ont att tänka på att du är borta. När du dog var det som om mitt gamla liv dog med dig.

På något sätt fortsatte jag leva men för att orka var jag tvungen att börja om på nytt. Det är iallafall så det känns. Precis som en gammal LP-skiva som hakat upp sig, var jag tvungen att byta spår för att komma vidare. Det var aldrig ett medvetet val, det bara blev så.

Jag saknar vardagen med dig. Att bara kunna lyfta luren och ringa när det är något jag undrar eller bara vill berätta. Alla våra samtal om allt och inget, ditt sätt att skratta, våra resor tillsammans, din doft. Allt som var du.

Det har hänt så mycket i mitt liv sedan du försvann. Jag har flyttat, bytt jobb, startat företag, köpt hus. Så mycket som jag skulle vilja berätta och visa dig. Men viktigast av allt är givetvis att jag mött mannen i mitt liv och själv blivit mamma. Du skulle älska dem lika mycket som jag gör. Jag vet det.

Tack för alla minnen mamma. Jag bär dem inom mig för alltid.